Samtliga tavlor i galleriet nedan på sidan är till salu om inte annat anges.
Lifestreaming
Nedan film, så kallat Lifestreaming, spelades in i december 2019 i Artportables lokaler på Åsögatan i Stockholm.
Anna-Kajsa berättar
– Den är inte klippt utan den tid filmen tar, 45 minuter, är realtid. Jag hade med mig en infärgad duk och bestämt i förväg vilka färger jag skulle använda. När det gäller kompositionen börjar jag med enkla linjer över duken som ibland korsar varandra. Då uppstår avgränsade ytor som jag fyller med färg. Ytorna börjar ”prata” med varandra och ”samtalet” leder till fler övergångar och sammansmältningar och detaljer.
– Halvvägs i bilden vänder jag på den och får nya infallsvinklar. Jag väljer så det ”upp-och-ner” som känns tydligast som komposition; det handlar om tyngd och lätthet och var jag hittar det starkaste tilltalet. Det kan vara något som påminner om något konkret, ett träd, en figur.. eller en nonfigurativ struktur. Här hittade jag en rörelse åt sidorna utifrån ett centrum. Det fick bli vingar och jag kunde använda guldfärgen jag hade med mig (-det var ju snart jul!)
– Kanske ser man en ängel, kanske något annat, men ”något” som vill ”ut,” vidare, spränga ramarna..
Ramarna för det möjliga finns i landskapet. ”Jag är mer en uttolkare än en skapare” säger Anna-Kajsa. Naturen är alltid så utsökt att fantasi inte behövs utan ett observant öga. Det finns alltid nya upptäckter att göra.
Men det rådande ljuset är näst intill obegränsat i sin variation så tolkningen är aldrig en enkel match. Hur tar formerna emot ljuset? Ljuset omformulerar alltid allting. Mycket av känslan inför det sedda beror av denna omformulering. I arbetet i ateljén uppfinner landskap+känsla sin nödvändiga teknik. Kontakten inåt i minneslagren måste återupplivas. Utan den kontakten stannar naturåtergivandet vid det dekorativa.
Annorlunda är arbetet med målningar som påbörjas utan förebild. Där får färgen söka sin egen utbredning, finna sina gränser. Att betraktaren sedan kan se varelser och ting som inte varit menade visar att beteckningen ”nonfigurativ konst” inte är en absolut kategori. Det ”nonfigurativa” hittar sin form och betydelse genom våra referenser.
En tredje kategori av Anna-Kajsas konst är bilder av människor, figurer. Ibland är de avsiktligt ditsatta, ibland dyker de bara upp under arbetets gång. En del av sitt yrkesverksamma liv har Anna-Kajsa arbetat som idrottslärare och med teater och därifrån kvarstår intresset för och fascinationen av kroppars uttryck, speciellt i rörelse. I dans, idrott, teater är tiden en medspelare. Man är i ett flöde. I bilden fasthålls ett enskilt moment, och när flödet upphör kan man närmare studera förhållandet till rummet, omgivningen. Någon hoppar, någon springer, någon drar ihop sig eller sträcker ut sig, någon tar ett steg.. Man har därmed etablerat en speciell relation till det som konstnären kallar ”rummet”, omvärlden. Och gesten, rörelsen kan, om man så vill, få en existentiell innebörd, säga något om hur man tar sig an världen, livet. Ett fruset ögonblick kan så bli föremål för år av översättningsarbete, till tolkning i form och färg.